Ja det är det. 19+3 är gått och denna lilla ängel väntas den 13 September. Vi plus många andra har redan vetat om detta nu ganska länge haha. Jag hade dock bestämmt mig redan innan vi blev gravida att jag inte skulle skylta på Facebook med det lilla livet. Jag tänker hålla mig till bloggen och ni som vill läsa och följa det hela får gå in på bloggen med lite mellanrum och checka in vad som händer. Många har frågat när det hela skulle bli oficiellt haha.. ja antagligen när jag är riktigt smällfet och det syns!!! Nej.. det roliga har ju varit och få berätta för folk på olika sätt. Då får man ju uppleva reaktionen och det kan jag tipsa alla andra gravida om att det är "jätteroligt" att få reaktionerna live. Allt från gråt till -ja du är väl inte gravid eller Oh Herregud va kul! Som ni förstå så kommer min blogg framöver att svälla över med barn/baby/mamma snack så om ni inte har bevhov av att att läsa allt sånt så finns min facebook utan babaytalk haha!!! Jag försöker dela på det hela litegrann. Hela ens liv behvöver inte tas upp av att man är gravid. Det tar ändå upp 90% av livet redan det har vi märkt. 

 

Jag hade tänkt ha ett litet tema för varje inlägg jag gör så idag får det handla om faserna vi gått igenom.

Jag talar för oss båda men antar att det ändå är mest är ur mitt perspektiv.

 Hadlande: - Nej det kan inte va sant, eller? Vi tar ett test till imorgon, älskling tog en öl och jag min sista cigg och vi satte oss på trappan och funderade över vad som precis gått upp för oss. Vi bestämmde oss att vi skulle fundera över helgen och ha bestämmt oss till måndag. Vi beslutade oss på måndagskvällen och det känndes plötsligt mycket bättre. Jag skickade ett sms till en mycket kär vän som knappt kunde tro vad hon precis hade läst!!! Därefter kontaktade jag min barnmorska. Det jag fick höra i telfonen var -Oh så roligt när vill ni komma på samtal och inskrivning?

 

Fas 2:  Mamma och Pappa?

Samtalet hos barnmosrkan handlade mycket om -hur ser ni på föräldrarrollen, hur lever ni? Alkoholvanor och matvanor, sjukdomar och så vidare. Det var ett långt besök men väldigt avslappnat. Vi båda kände väl att vi inte riktigt kände oss gravida än tills barnmorskan informerade mig om att löpning inte var en bra träningsform under graviditet. Gå,simma och cykla typ... mina långa rundor i skogen var ett minne blått och milen som jag klarat ett antal gånger den var inte heller inom räckhåll längre. Det var den första omställningen som gjorde att jag kännde att livet höll på att förändras. Inte att sluta med alkohol/cigg/äta HELT rätt och vila lite emellanåt. Men det är ju bara under en period sen är det bara till att börja springa igen.  Vi fick boken Gravid för första gången med oss hem och en ny tid bokades för blodprovstagning med mera.

 

Fas 3: Lite trött och lite mer känslig för blodscokerfall

Detta gick snabbt över och nästa fas inleddes.

 

Sockerbelastning görs för att upptäcka gravisitetsdiabetes. Under graviditeten har man nämligen kroppen svårare för att bryta ner socker. Om man även som jag har typ 2 diabetes i familjen får man göra ett tidigt test och ytterliggare ett senare i graviditeten. Man ska dricka en sockerlösning på fastande mage och därefter ska man vänta två timmar och sedan tas ett blodsocker för att se värdet. Jag drack lösningen med lite citron i och satte mig sedan i en fåtölj och läste lite artiklar till d-uppsatsen, somnade sen och vaknade inte förens tiden var över. Två timmar gick otroligt snabbt. Jag hade inget förhöjt blodsockervärde :-)

 

 

 Fas 5: Ultraljudstiden har kommit och det är dags att titta på livet- Den mest omtumlande fasen

Den 15 april, som jag längtat då var det äntligen dags för ultraljud i Lund. Spänd var man och jag och älskling hade bestämmt oss för att ta reda på könet om det gick. Vi kom dit och fick sitta och vänta ner i entren då vi var ganska tidiga. Gravida kom in genom dörrarna och vaggade fram. För vissa av dem var det dags för förlossning.. och fy fan det såg ut som de ville springa därifrån.. Ush det var inte kul att se det nu. Männen var alla lite "skärrade" och visste inte vad de skulle göra. Efter ett tag kom det däremot ut en man från förlossningen med ett leende som sträckte sig över hela "fejjan" och han gick så upprätt som man aldrig sett en man gå innan. Jag kunde snabbt räkna ut att det var en stolt nybliven Pappa som passerat oss. Tillbaks kom han med mat, läsk och godis och skuttade nästan lite fram. Haha det var underbart att se. Barnmorskan va sen och vi fick vänta i evighet kändes det som. Väl inne på rummet så skulle man lägga sig där på britsen. Hon börja scanna magen eller ja rättare sagt bäcknet och höftbenen.. jag höll på att börja asgarva det kittlade som fan.... men barnmorskan och Stefan var helt grymt allvarliga. Jag tittade upp i taket och försökte att inte skratta. Sen startades skärmen och hin började visa barnet. Jag fick en sån olustig känsla... jaha är det såhär det skulle se ut. Jag kännde för att börja storböla... inte för att jag tyckte det var så fantastiskt utan typ.. thats it? Ja skämms över att skriva det. Sen började hon visa mer bilder så man såg ansiktskonturer och dens rörelser. Det var coolt men jag hade ändå någon konstig känsla. Hon gick igenom missbildningar/organen och informerade om at barnet såg helt friskt ut. Sen frågade jag om hon kunde se könet. Absolut, - där såg ni det va, det var jättetydligt! Jag och Stefan tittade på varandra... okej det var en prick ja då var det väl en snopp eller? - Nej nej sa hon kolla här, vi fick se närbild och okej det var verkligen ingen pojk utan en FLICKA. Sjukt man kan se det så jäkla tydligt. Sen var det klart och barnmorskan gav oss fyra bilder. Hon önskade oss lycka till och jag var helt öm i bäcknet så som hon tryckt och hållt på. Vi gick därifrån och jag kände mig konstig. Helt nedstämmd. Vi gick till bilen och sen skulle vi handla mat. Inne på matstället hörde jag inte ens va han i kssan sa.. jag bara - ja det går bra. Jag gick och satte mig och väntade på Stefan och maten. Helt plötslig börjar jag gråta och kunde absolut inte sluta, vi tog med oss maten och åkte hem. Jag grät hela vägen hem och slutade inte förens vi kom hem. Jag visste inte riktigt vad det var som va fel men kom fram till att man egenlitgen gått och varit så sjukt spännd och även orolig över vad ultraljudet skulle visa. Alla önskningar om ett friskt barn var uppfyllda och det blir en FLICKA. Indirekt hade man spännt sig så mycket så när allt släppte ja då var det dags för ett storböl. Det la sig ganska snabbt och då känndes det plötsligt mycket bättre och vi kännde oss lyckliga. Dethär med att ultraljudsbesök ska vara en fröjd... jo det var det men även en pers. Jag kände att jag kunde ringa och berätta för nära och kära och äntligen hade jag funnit mig själv igen. Nu är man så tacksam och ser så otroligt mycket fram emot att bli mamma.  

 

Fas 6 kommer i nästa inlägg. Kram!!!